en evighets berättelse om en timme på resecentrum

Efter ha varit hos läkaren idag så missade jag bussen med 1 minut. Trött och hungrig med noll kronor i fickan fick jag surt sätta mig på en bänk och invänta nästa buss. Bussarna går en gång i timmen, tack för det.
Där satt jag då, på en hård träbänk som fick ryggen att kroka ordentligt. Musiktorkan jag har just nu fick mig inte sätta på musik heller. Förjävligt asså.
Istället satt jag och lyssna på de människor som satte sig bredvid mig på träbänken, det kom och gick nya hela tiden. Alla intressanta studera.
Först var det en pojke och en flicka, väldigt unga men man märkte hur förälskad flickan var i honom, hon snodde hans mössa och hela tiden höll uppe ett samtalsämne. Det var gulligt att se. Pojken var för blyg för att säga allt för mycket, han lät henne sköta snacket. Sen var det adjö när hans buss kom. Ett stelt hejdå sen skiljdes dem. Tjejen tog ett djupt andetag efter han gick och sedan luta sig tillbaka, jag tror hon log.
Sen kom det en asiat, jag kunde inte se om det var en tjej eller en kille. Hen pratade i alla fall snabbt i telefon och det var omöjligt att tolka vad hen sa. Jag irriterade mig på denna person snabbt, tur att hen drog bara efter någon minut och ersattes av en tant.
Hon tappade ständigt ner sitt paraply på golvet. Hon stödde det på sitt knä och swish var det nere på golvet igen. Och igen, och igen.. Det såg så otroligt jobbigt ut när hon sakta böjde sig ner, sträckte sig ansträngt efter det. tog väl 30 sekunder för henne att ta upp det varje gång hon tappade det.
Efter det satte det sig något jag kallar PERFEKTION. En kille med brunt hår i toffs, lite skäggstubb och skinnjacka. Jag rätade lite på min krokade rygg, skämdes att jag satt som en slusk. Han pratade i telefon och verkade chillt uppspelt över att de skulle ha riktigt kul i helgen. Om de båda hade varit på plats hade de nog klappat händer och hoppat lite. Det hade jag gjort i alla fall. Han berättade målande om hur hela hans lördag skulle se ut. Det lät så himla roligt, nästan så jag ville ta tag i hans axlar och skrika att det här måste jag bara med på.
Där satt jag alltså tyst i en timme, bevaka folk på resecentrum. Undrar om någon har smyglyssnat på mig. Och i så fall vem, när och hur uppfattar dem mig? Jag och mina vänner brukar ha riktigt roliga och konstiga samtalsämnen som vi snackar högt om. Vi fantiserar om att folk skulle följa oss i vårt liv i en serie eller något, för så fantastiskt roliga är vi. Enligt oss då...
Allt för mig idag. Vi hörs.