Ligger uppe denna natt.
Jag var otroligt trött redan 22, så jag gick och lade mig. Men sen gick min hjärna igång, och utbrast det den länge velat tänka men inte vågat riktigt.
Jag är så trött och besviken på vårt samhälle. Och personerna som bor i det. Jag vet att ynka få personer läser detta. Men ni som gör det. Jag hoppas ni håller med mig
Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad mobbning är för något. Men snabbt sammanfattat är det väl en person som tror att den har rätt att peka ut vad som är rätt att gilla, vad som är vackert, och speciellt behandla de som inte tycker samma som dem, så respektlöst och elakt.
Jag har växt upp i ett visst utanförskap för att jag inte var som Dem. Men jag var liksom lycklig tror jag, med de vänner jag hade. De som hade "the balls" för att trycka ner en tog ju varje chans. Man blev generad för de hade märkt en och försökte sakta gå därifrån när de släppt kommentaren om att jag hade sneda tänder. Jag ville inte skratta i skolan utan att hålla handen för efter det.
Det var inte det att jag ständigt blev påhoppad, det var bara att jag blev offret när de var uttråkade och behövde känna sig bättre.
Det var så många dagar jag ville vara sjuk. Så jag drog pannan under kranen och tog varmt vatten. Det var ju på pannan man kände om man hade feber. Ibland orkade mamma ta tempen, ibland inte. Då fick jag stanna hemma. Jag kunde se skolgården från mitt fönster. Såg hur ''de coola'' gick fram till någon av mina vänner och slog av mössan eller något annat förnedrande.
När föreläsare kom till skolan och skulle snacka mobbning, så sa de någon slags förvriden sanning av det hela. Och de satte de som blev mobbade som ett slags offer. ''var snäll, säg hej ibland, det blir de glada av'' jo visst, du har en poäng. Men det lyssnar väl inte de trotsande barnen på. Vafan ge barnet ett spark av självförtroende istället. Så den kan stå upp för sig själv.
Min familj har varit otroligt stark och stöttande igenom hela mitt liv, jag tror inte jag hade klarat det annars. Har alltid vuxit upp med att ha nära och kära är det viktigaste, att jag är smart, att jag är fin, och att folk som säger annat är personer utan vett.
Det jobbiga är, att det slutar inte här. Än idag sätts folk in i fack. Jag skulle vilja kalla mitt fack, för mitt fack. Det är Paulina's fack. Och ni kan inte förstöra det facket för det är bara mitt.
Vissa folk vill bli insatta i fack. ''de coola''. För då är de bättre än andra fack. Om de skall nu få ha ett fack som grupp, borde det vara ''de fega''. De vågar inte vara i sitt eget fack, de måste ha sin backup för utan sitt coola fack är de ingenting. Helt tomma och drivna på galenskap.
Varje människa är så vacker på sitt sätt, och borde få leva varje dag utan att vara rädd, för att inte duga för någon annan. Och att jag vet, att så många barn, ungdomar, vuxna, brottas med det här dagligen gör mig så jävla upprörd. Men det är då som ''de utsatta'' måste vara starkare än dessa ord. Inse att det är dem det är synd om, inte dig. För du är så vacker på sitt sätt. Du behöver aldrig visa dig vacker för dem som inte förtjänar det.
Jag vill väl slutligen säga att: Om någon säger att du är ful, titta inte på dig själv i deras spegel. Se i din egen spegel, och titta hur vacker du är. Inse också då hur fula deras själar är som vågar säga så om dig.
Jag var otroligt trött redan 22, så jag gick och lade mig. Men sen gick min hjärna igång, och utbrast det den länge velat tänka men inte vågat riktigt.
Jag är så trött och besviken på vårt samhälle. Och personerna som bor i det. Jag vet att ynka få personer läser detta. Men ni som gör det. Jag hoppas ni håller med mig
Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad mobbning är för något. Men snabbt sammanfattat är det väl en person som tror att den har rätt att peka ut vad som är rätt att gilla, vad som är vackert, och speciellt behandla de som inte tycker samma som dem, så respektlöst och elakt.
Jag har växt upp i ett visst utanförskap för att jag inte var som Dem. Men jag var liksom lycklig tror jag, med de vänner jag hade. De som hade "the balls" för att trycka ner en tog ju varje chans. Man blev generad för de hade märkt en och försökte sakta gå därifrån när de släppt kommentaren om att jag hade sneda tänder. Jag ville inte skratta i skolan utan att hålla handen för efter det.
Det var inte det att jag ständigt blev påhoppad, det var bara att jag blev offret när de var uttråkade och behövde känna sig bättre.
Det var så många dagar jag ville vara sjuk. Så jag drog pannan under kranen och tog varmt vatten. Det var ju på pannan man kände om man hade feber. Ibland orkade mamma ta tempen, ibland inte. Då fick jag stanna hemma. Jag kunde se skolgården från mitt fönster. Såg hur ''de coola'' gick fram till någon av mina vänner och slog av mössan eller något annat förnedrande.
När föreläsare kom till skolan och skulle snacka mobbning, så sa de någon slags förvriden sanning av det hela. Och de satte de som blev mobbade som ett slags offer. ''var snäll, säg hej ibland, det blir de glada av'' jo visst, du har en poäng. Men det lyssnar väl inte de trotsande barnen på. Vafan ge barnet ett spark av självförtroende istället. Så den kan stå upp för sig själv.
Min familj har varit otroligt stark och stöttande igenom hela mitt liv, jag tror inte jag hade klarat det annars. Har alltid vuxit upp med att ha nära och kära är det viktigaste, att jag är smart, att jag är fin, och att folk som säger annat är personer utan vett.
Det jobbiga är, att det slutar inte här. Än idag sätts folk in i fack. Jag skulle vilja kalla mitt fack, för mitt fack. Det är Paulina's fack. Och ni kan inte förstöra det facket för det är bara mitt.
Vissa folk vill bli insatta i fack. ''de coola''. För då är de bättre än andra fack. Om de skall nu få ha ett fack som grupp, borde det vara ''de fega''. De vågar inte vara i sitt eget fack, de måste ha sin backup för utan sitt coola fack är de ingenting. Helt tomma och drivna på galenskap.
Varje människa är så vacker på sitt sätt, och borde få leva varje dag utan att vara rädd, för att inte duga för någon annan. Och att jag vet, att så många barn, ungdomar, vuxna, brottas med det här dagligen gör mig så jävla upprörd. Men det är då som ''de utsatta'' måste vara starkare än dessa ord. Inse att det är dem det är synd om, inte dig. För du är så vacker på sitt sätt. Du behöver aldrig visa dig vacker för dem som inte förtjänar det.
Jag vill väl slutligen säga att: Om någon säger att du är ful, titta inte på dig själv i deras spegel. Se i din egen spegel, och titta hur vacker du är. Inse också då hur fula deras själar är som vågar säga så om dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar